Karameikos Historia

Detta är landets historia så som Karameikos’ befolkning känner till den.
Den äldsta historiska källan är en episk dikt som heter “Sången om Kung Halav.” Den förmedlades muntligt mellan många generationer av Traldar-folkets barder innan den slutligen nedtecknades för ungefär sex hundra år sedan.

Sången om Kung Halav
I forntiden var detta skogsrike hem för Traldarerna, kvinnor och män så välsignade av de Odödliga att de fick leva i detta vackra land.
De Odödliga lät Traldarerna leva enkla liv – de fiskade och jagade för sitt uppehälle, och tillbringade det mesta av sin tid i lekar och hyllande av de Odödliga.
Men de Odödliga visste att Traldarernas lycka led mot sitt slut. I den fjärran västern gjorde ett folk av onda djur-människor sig redo att marschera österut för att söka byte, slavar och bördigare marker.
Dessa djur-människor tillbad andra Odödliga, lika mäktiga som Traldarernas beskyddare, så det var bara strid mellan de dödliga folken som kunde avgöra landets öde.
Traldarernas Odödliga besökte en by som hette Lavv för att finna skickliga ungdomar och skänka dem hemligheterna som behövdes för att besegra djur-människorna.
De besökte Halav Rödhår, en tillverkare av flintknivar, och lärde honom att gjuta rustningar och vapen av brons. De lärde honom också svärdets konst och krigets strategi.
De besökte Petra, en krukmakerska, och lärde henne att dreja, spinna och väva. De lärde henne också pilbågens och medicinens konster.
De besökte Zirchev, en jägare, och lärde honom att tämja och rida hästar, att strida från hästryggen och att träna hundar så de slogs för sina herrar. De lärde honom även att smyga tyst som katten, simma som fisken och speja som falken.
Halav, Petra och Zirchev berättade för folket i Lavv om djur-människornas avsikter. Kungen skrattade åt de tre och försökte fördriva dem. Halav tog upp sitt svärd av brons, dräpte kungen och satte kronan på sitt eget huvud.
Kung Halav, Drottning Petra och Zirchev Jägaren lärde ut sina hemligheter till folket i Lavv och utvidgade sitt rike till de andra byarna i Traldarernas land. Byar växte till mäktiga städer, och Halav blev beryktad för sin rättvisa och vishet.
Till slut anföll djur-människorna västerifrån, i vågor som inte tycktes ha något slut. Traldarerna mötte dem, klädda i blänkande rustningar av brons. Invasionen var oemotståndlig, men försvaret var orubbligt, och kriget pågick i en evighet. Båda sidor led stora förluster, men varje Traldarisk krigare dräpte dussintals bestialiska motståndare innan han själv stupade.
Till slut fann Kung Halav djur-människornas konung ensam på en bergsknalle. Best-kungen var dubbelt så stor som en människa, med en vargs huvud och en hårig kropp. Den höjde sin stora yxa mot Halavs svärd.
Detta var den slutliga striden mellan människa och djur-människa. Den rasade från gryningen till dess att solen stod som högst på himlen. Båda kungarna blev så trötta att de knappt kunde höja sina vapen. Båda var fast beslutna att vinna och oböjliga i sin vilja, och till slut föll de för varandras vapen i en och samma stund.
Arméerna stirrade på varandra, djur-människorna fyllda av fruktan eftersom deras konung stupat, Traldarerna lika bistert beslutsamma som någonsin. Bronsvapnen höjdes som ett, och djur-människorna vände sig om och flydde.
Drottning Petra och Zirchev lyfte upp Halavs kropp och återvände hem. Sorgen och klagan blev stor i Lavv när de anlände, men vid Halavs likbål den kvällen kom de Odödliga på besök för att hämta de tre. Halav, Petra och Zirchev lämnade alla de dödligas värld.
Traldarerna sörjde sin fallna konung, men beslutade sig för att återuppbygga riket till ett mäktigt imperium.

Den Mörka Tiden
Kung Halavs tid kallades efteråt Den Gyllene Tiden, och som alla medborgare i Karameikos idag vet så blev det inget av med Traldarernas imperie-planer. De återhämtade sig faktiskt aldrig helt från förödelsen som djur-människorna orsakade. Hur kommer det sig? Enligt legenderna som uppstod efteråt behöver landet återfå sin rättmätiga härskare – Kung Halav måste återvända innan Traldar kan bli en mäktig nation igen.
I vilket fall så sjönk Traldarerna in i en svacka som de inte helt återhämtade sig från förrän det förra århundradet. Vissa byar hade överlevt kriget, och stammarna lyckades efter ett tag öka sin levnadsstandard till bättre än bara överlevnad. Handel uppstod snart med de närliggande länderna Minrothad och Thyatis. Traldara återhämtade sig sakta men säkert, men stod fortfarande inför många svårigheter.
Under århundradena efter den Gyllene Tiden flyttade många onda varelser in i Traldaras skogar och bergsländer. Någon ond kraft tycktes ha förbannat landet att drabbas av vampyrer, lykantroper och andra odjur. Idag har varenda Traldarisk by lokala legender om någon närliggande ruin som en gång beboddes av en vampyrlord, eller någon bypojke som visade sig vara en månniskoätande varulv. Legenderna är ofta sanna, och kloka Traldarer vet att det fortfarande lurar vandöda och hamnbytare här och var i landet.
Eftersom det fanns hemska ting i skogarna var resor mellan inlandsbyar väldigt farligt. Så medan byar på kusten blomstrade på grund av utrikeshandel, var det bara de allra modigaste handelsresenärer som vågade sig inåt land. Som ett resultat blev invånarna i inlandet mer isolerade och okunniga än sina kusiner vid havskusten.
Under denna mörka tid slog sig också stammar av gobliner, hobgobliner och orcher ned i Traldara – ofta ganska långt från människornas samhällen. De krigade mot både varandra och mot människorna och gjorde i allmänhet landet mindre trevligt för alla.
Men fredligare stammar av alver och tomtar invandrade också. Alverna slog sig ned i landets centrala skogar, medan tomtarna bosatte sig vid foten av de nordliga bergskedjorna. Båda dessa bedrev fredlig handel med människorna och slogs sida vid sida med dem mot de ovänliga humanoid-stammarna.

Traldara i modern tid
För hundra år sedan hade Traldara välkända handelsplatser, i synnerhet dess största stad Marilenev, som byggts där floden Volaga mynnar ut i havet. Där bytte Traldarer pälsar mot vapen och vin. Det mesta av vinsterna från handeln stannade vid kustremsan. Det var fortfarande väldigt lite handel som gick inåt land. Till undantagen hörde den årliga Tomtekaravanen, en välbeväpnad styrka som kom ned från bergen i norr med ett helt års förråd av hantverksvaror, bedrev handel med dem i Marilinev, och sedan återvände hem.
Ungefär vid den här tiden så började länderna Darokin och Thyatis betrakta Traldara med nya ögon. Skogsnationen hade aldrig erbjudit något hot mot dem, så de hade inga nämnvärda försvar längs dess gränser. Men tänk ifall dess folk enades under en kraftfull ledare – eller ännu värre, erövrades av en fientlig makt?
Thyatis avgjorde frågan genom att skicka trupper till Marilinev och annektera Traldara i kejsarens namn. Darokin accepterade detta och förstärkte helt enkelt sina gränser.
Imperiet gjorde inga stora militära ansträngningar i Traldara. Det installerade en garnison i Marilinev och ändrade stadens namn till Specularum – “spegelstaden”, efter det blänkande havet i dess bukt. En skattefogde samlade in en andel av alla handelspengar som bytte händer i staden.
Annars så lämnades resten av landet att sköta sig självt. De mer isolerade samhällena förblev helt opåverkade av “erövringen”. En Thyatisk skatt lades på all handel, men eftersom imperiets närvaro gjorde att handelns volym ökade så gick man ändå plus.
Så förblev läget tills för trettio år sedan. Då gjorde en ung adelsman i Thyatis, Hertig Stefan Karameikos III, ett avtal med kejsaren. Karameikos bytte bort sina värdefulla fädernesmarker i centrala Thyatis mot herravälde över Traldara – och en garanti om självständighet. Imperiet kallade hem sina myndighetspersoner från Traldariskt territorium.
Hertig Stefan anlände till Specularum, döpte om landet till Storhertigdömet Karameikos, och slog ned det väpnade upproret som följde. När saker lugnat ned sig en smula började han locka till sig ambitiösa ädlingar utan mark ifrån Thyatis för att hjälpa honom att styra över det stora territoriet. De första åren som följde gav både god och dålig utdelning.
På den dåliga sidan, så visade det sig att några av de Thyatiska nybyggarna som strömmade till för att svära sin trohet till Hertig Stefan och få förläningar av honom var hänsynslösa män som bokstavligen stal mark ifrån Traldarerna som levde där. Värst av dem alla var hertigens egen kusin, Baron Ludwig “Svarta Örnen” von Hendriks.
På den goda sidan, så var Hertig Stefan själv en exemplarisk härskare som krävde att hans direkta underlydande skulle vara rättvisa och hederliga. Han började använda skatteintäkterna till att bygga nya vägar genom landet, som band samman de vitt spridda samhällena till en enad nation. Han byggde upp en stark armé med både infödda Traldarer, invandrade Thyatier och till och med Callarii alver, för att skydda befolkningen. Kort sagt så satte han igång den långsamma processen att förvandla Karameikos från ett land av ovänliga byar och vargtjut i natten till en stark och modern handelsnation.
Idag fortsätter Storhertigdömet att växa in i den rollen. Det är ännu ett ungt rike – de två halvorna av befolkningen (Traldarier och Thyatier) är ännu inte integrerade, och inlandet är fortfarande ganska ociviliserat. Men landet växer sig starkare dag för dag, och de flesta av kontinentens länder har ambassadörer i Specularum – ett tecken på att Karameikos nu har en plats på den internationella kartan.

Karameikos Historia

Jakten på Äventyret Bolongo